Jag skulle vilja slå ett slag för magkänslan, Den där obehagliga känslan som alltid infinner sig när man bara vet att nån ljuger, att nån kommer svika en, att något dåligt är påväg att hända. Oftast förnekar man den där känslan, intalar sig att det inte är så.. För att man så gärna vill att det inte ska stämma.

En gång tidigare i somras blev Jag och Emil ovänner över något, det är inte ofta vi bråkar men då vart jag iaf så sur att jag sa nåt i stil med att det skulle bli så jävla skönt att åka hem till Luleå igen varpå han skriker att "men kom aldrig mer hit då".. Så jag steg upp tidigt nästa morgon, packade bilen och gjorde mig redo för att åka. Han ber mig att snälla snälla stanna, jag menade ju inte vad jag sa jag blev bara så arg jag vill inte att du åker !

Och då sa jag det som jag hade känt på mig ett tag, Jag sa att "Ibland inbillar jag mig att du bara låssas vara tillsammans med mig nu tills allt löst sig för dig med jobb och boende här uppe. Att det är därför och inte för min skull du vill att vi har kvar lägenheten några månader till.. För att du ska ha ett säkert kort att återvända till om det inte funkar med det nya jobbet osv" Jag skämdes när jag sa det.. Hur kunde jag tro nåt sånt om min älskling ?

Han lovade att så absolut inte var fallet, att han ville att vi skulle bo där tillsammans hela våran lilla familj. Att han absolut inte ville vara utan mig. Och jag trodde honom. Jag förnekade känslan jag haft och puttade undan den varenda gång den kom tillbaka.

Det gör mig både förbannad och ledsen. Kanske mest besviken över att han bara tittat på medans jag sagt till både min chef, alla mina kunder & arbetskamrater, familj släkt och vänner att jag ska flytta, när jag åkt till Ikea för att köpa saker till huset, när jag sökt jobb, när jag tagit ledigt för att åka på arbetsintervju, när jag bett min familj komma upp och hjälpa oss med huset och gården. När jag lagt massvis av både tid & pengar på att ordna med vad jag trodde skulle bli vårat gemensamma hem - Samtidigt som jag innerst inne visste att jag gör det här förgäves. Jag kände det på mig hela jävla tiden men förnekade det.

Kanske är jag naiv, eller är det så fel att tro sin sambo när han säger att vi ska flytta tillsammans.. Det var ju en självklarhet åtminstone för mig. Jag var väl så förblindad av att jag trodde vi skulle upfylla en gemensam dröm tillsammans, vi skulle flytta till vårat drömhus, vi skulle bo på landet som vi båda vill, kanske kunna skaffa en till hund, nu skulle Emil äntligen bli lycklig när han fick flytta till sitt paradis. Det har aldrig funnits med i mina planer att flytta från Luleå - Jag älskar min hemstad och är rotad här men jag ville göra det för honom och för oss.

Have you ever got the feeling that you've been cheated ?! Blåst på konfekten, fälld på mållinjen. Människor kan verkligen vara fruktansvärt elaka.