Nu känner jag verkligen att jag behöver skriva av mig om allt vad som hänt, hur det känns, alla funderingar som snurrar i huvudet och förhoppningsvis känns det lite lättare och klarare när jag fått ur mig allt.

 

Det började i Maj eller Juni med att Oden helt plötsligt var halt när jag kom hem från jobbet, Han hade inte varit det när Emil var ute med honom på lunchen men nu kunde han plötsligt knaptp gå på benet. Jag började gå igenom honom och hittade furunkulos på ena tassen som jag trodde kunde ha orsakat smärtan. Vi bokade in en veterinärtid och där trodde dem inte att det berodde på den utan att han har ont i armbågen av okänd anledning men vi fick med oss lite smärtstillande och ordination lugna korta promenader.

 

Hela sommaren har vi alltså tagit det mer lungt, burit honom i trappen, in i bilen osv för att avlasta. Allt har funkat fint men så fort han har dampat lös på en äng eller så har hältan kommit fram igen så, Vi har fortsatt att ta det lungt men ville ändå gå till botten med vad som orsakade det och bokade in en tid för röntgen nu i Måndags.

 

Som visade att Oden hade artros i båda armbågar, lite värre på höger sida och det blev bara svart för mig. Skulle min lilla älskling vara sjuk ? Ska han behöva lida, Har han ont hela tiden bara att han inte visar det, Ska han aldrig mer få ha staffefnatt i det fria? Frågorna hopade sig och jag hade nog blivit rejält chockad. Känner också att vi fick så himla lite information om hur vi ska gå vidare, vad man kan göra för att bromsa upp artrosen, info om olika läkemedel och tillskott, hur vi ska motionera osv. Men som tur var kan ju internet svara på allt och jag har beställt dem kosttillskott som skulle vara bäst, Nu på fredag hade vi simträning för honom inbokad, vi har fortsatt med lugna promenader och avlastning i tex trappor och vi gav fan i att ge Oden den smärtstillande medicinen vi fick utskriven som kunde ge fruktansvärda biverkningar, skador och även dödsfall pga kraftiga blödningar i magen. Det utsätter jag INTE min kille för. Speciellt inte nu när han är pigg & glad och inte visar tendenser på smärta.  SPECIELLT inte nu när veterinären även trodde att han hade magkatarr.. HUR fan kan man skriva ut en medicin mot känslig mage och samtidigt en annan så stark medicin som påverkar just magen ?!

 

Jag grät konstant första dygnet, Jag är så rädd att förlora honom. LIVRÄDD över att behöva vara den som ska ta beslutet över när han inte ska lida mer. Rädd för att artrosen snabbt ska bli sämre, Rädd för att han ska behöva ha ont. Ni förstår att Oden är mitt allt ! Jag styr hela mitt liv efter honom, Han ska ha sin mat på sina speciella tider, han ska ha sin motion och sitt sällskap. Jag väljer jobb efter honom så att han inte ska behöva vara ensam mer än någon timme per dag.. Max. Jag köper den bil som är bäst för honom, jag väljer honom framför allt annat och när han inte längre finns, Så vet jag inte vad mitt liv skulle bestå av annat än tomhet.

 

Jag hade börjat se klarare på det hela, Att vi skulle göra allt för att hålla artrosen i schak så skulle nog det här gå bra. Vi skulle ju träna rätt, ge tillskotten, köpa en ergonomisk bädd, ett back on tracktäcke osv. Allt verkade bra när vi åkte hemifrån igår morse men när Emil kommer hem från jobbet på lunchen han Oden kräkts och bajsat diaree/vatten i stort sett överallt och det smärtar mig så att han varit ensam när det hände, att han förgäves har försökt få komma ut men ingen kunde hjälpa honom. 

Jag åkte i ilfart hem från jobbet, bokade en akuttid på Gammelstans Djursjukhus och när jag kom hem började han direkt att bli sämre. Han flåsade hela tiden på ett annat sätt och det bara rann dreggel ur munnen på honom, han orkade bara ligga ner och skakade i hela kroppen samt kändes alldeles kall.

 

Vi fick röntga magen på honom, ta tempen som visade att han var lite för kall och pga hans dåliga allmäntillstånd fick han stanna kvar hos dem över kvällen, natten och någon gång idag ska han äntligen få komma hem. Han hade blivit uttorkad så blodproverna visade på höga halter röda blodkroppar vilket brukar gå till sig när dem får dropp. I övrigt hade dem ingen aning om hur eller vart det här utbrottet kom ifrån.

 

Så nu är planerna ändrade, Artrosrehabiliteringen får vänta tills vi fått någon ordning på hans mage. Jag vet inte alls vad han ska äta eller hur, om det är nåt han inte tål, om hans mage klarar av artrostillskotten. Simningen får vänta till nästa vecka. Och jag är så otroligt tacksam över att vi aldrig gav dem där starka medicinerna, Jag vill inte ens tänka på hur det kunde ha slutat då när hans mage redan var i sånt dåligt skick.

 

Att älska är att vara sårbar, Det förstår jag verkligen nu. Det smärtar mig att se honom må dåligt och jag önskar mer än något annat i världen att han bara ska få må bra nu, Att allt ska bli bra.

Många är dem gånger då jag avundats dem som har ett "Hem" en plats där dem bott och växt upp, Där dem flyttat hemifrån och dit dem kan komma tillbaka till sitt gamla pojk eller flickrum. Att kunna komma hem.

 

Som liten bodde jag på Bergnäset, Mina föräldrar skildes när jag var 1 år gammal så det där hemmet minns jag ingenting utav. Sedan har jag bott på Porsön, Rutviksreveln, Ängesbyn, Fällan, Lahdenpää och till sist kom jag hit igen, Till Porsön. Det som är hemma för mig. Här har jag bott på Forskarvägen 115b, 149a, 53b och nu på Professorsvägen 206a.

 

Jag förstår att Porsön inte ser ut mycket för världen för en utomstående, För många är det ett sistahandsval att bo här. Men för mig är det hemma och det känns så skönt att vara tillbaka här där jag vuxit upp, gått i skola, haft alla mina barndomsvänner. Här känner jag varenda gata och stig, överallt finns det minnen och sånt som är välbekant.

 

När vi är ute och promenerar brukar jag berätta och visa för Emil vart det brukade finnas lekparker, vart jag och Evelina hade våran blomsterklubb, vart jag gick på dagis, vart vi brukade rymma, vart det växte mycket blåbär och mycket mycket mer.

 

Porsön må vara förfallet och på många sätt otroligt nedgånget men i mina ögon är det iallafall vackert.

 

Den här lägenheten var inte alls i min smak när vi flyttade in. Grå eller vita tapeter överallt, Slitet kök, vidriga bänkskivor från 75 som var så inätna av smuts, fulla i repor osv så hujjaligen, Trägolvet i vardagsrummet bestod av mer springor än golv och inte är förglömma den svinigt utförda så kallade "Flyttstädningen". 

 

Jag tror vi städade i säkert 30 timmar - Hela lägenheten från golv till tak skrubbades med cillit bang och klorin.

 

Besiktningsprotokollet skickade jag in en överklagan på och vi fick bla nytt parkettgolv i vardagsrummet, nya bänkskivor i köket, Det sattes silikonfog och kantlister på flera ställen i köket där det helt enkelt saknades, Ny plafond i taket då den innan var sprucken. Balkongdörren lagades och sen i efterhand har jag beställt renovering av persiennerna i alla rum.

 

Idag har jag slipat och oljat in träet som sitter högst upp mot köksskåparna ovanför diskbänken och imorgon ska vi börja tapetsera det andra sovrummet så vi kan flytta in där och jag kan börja inreda gästrummet. Har bla. Köpt nya sängkläder, gardiner och en matta så det kommer bli så fint så ! :)

 

 

Här är då det jag gjort idag, det behövdes som ni ser :)

Long time no see, Verkligen !

 

Jag har faktiskt funderat ett bra tag på om jag skulle börja blogga litegrann igen, Det är ju ganska roligt ändå att ha någonstans att spara tankar, bilder, minnen och olika händelser där man kan gå tillbaka och se dem om man känner för det.

 

Nu är det ju så himla himla längesen jag överhuvudtaget var in här sist, I höstas närmare bestämt och sen dess har det ju hänt en hel del.

 

Till att börja med sa jag upp mig från mitt jobb på Tallgården i Februari, Då & Där var jag bara så sinnessjukt less på det jobbet men såhär i efterhand vet jag att det var ett bra jobb, jag hade en bra chef, otroliga arbetskamrater och framför allt fick jag utvecklas sjukt mycket där på så många olika sätt. Men var sak har sin tid och jag fick ett jobb i Luleå som jag bestämde mig för att ta och sen var ruschen igång.. Vi fick en lägenhet på Porsön, en exakt likadan 3a som vi bodde i sist fast på Professors :) Emil fick jobb och vi flyttade hit allihopa !

 

Jag började jobba på Sunderby Sjukhus och hade verkligen jättehöga förväntningar på det, Förväntningar som typ föll platt :p  Skillnaden på att jobba inom kommun och landsting är sjukt stor när man jämför arbetsuppgifter, tempo etc och jag föredrar att ha häcken full snarare än att rulla tummarna 8 timmar i sträck. Det var sååå himla långa dagar där och enformiga arbetsuppgifter så jag bestämde mig för att det inte var nåt för mig och sa upp mig så nu har jag börjat på en Städfirma igen där några av mina gamla goa arbetskamrater från tiden på Maid jobbar så det känns bra :)

 

Det är väl det väsentligaste och det känns gött att vara tillbaka i Luleå !

 

Idag är en sånhär dag när det är grönare gräs på precis alla andra ställen än där jag är.. Jag vill ha ett annat jobb, en annan bil, ett annat hus, bo någon annanstans. Inget är liksom bra nog trots att jag i det stora hela är rätt så nöjd.

 

Nåja, Det brukar gå över.

 

Jag kan ju berätta om helgen.. Vi har varit i Luleå Fredag- Söndag och haft det bra. Vi anlände till Luleå med en stor överaskning till Mamma & Mattias. Emil har nämligen köpt deras gamla bil, En Chrysler Newport Newyorker från 1956. Dem har saknat den väldigt mycket sen dem sålde den så när vi kom körandes in på gården blev dem minst sagt förvånade och väldigt glada att den var tillbaka i familjen ;) Vi for ut och åkte i den lite på stan och en sväng förbi Emmeli & Conny som flyttat till en ny lägenhet.

 

På Lördag morgon åkte vi in till stan för att gå på den där matmarknaden, Jag köpte någon fransk mat som smakade skit och hamnade i soptunnan, Engelsk fudge som var svinäcklig och ja.. Inget mer som tur var :D Efter staden var det äntligen tatueringsdags för oss ! Emil tatuerade in ett tändstift på underarmen och jag ett ankare på fotleden.. Jag är väldigt nöjd med det men jag kommer nog aldrig mer att tatuera mig över fotknölen !!

 

Restaurangbesök på kvällen men vart inte vidare imponerad över maten, Film på kvällen som var desto bättre - En oväntad vänskap som jag kan rekomendera :)

 

På Söndag var det storhandling och familjemiddag som stod på schemat innan vi åkte hemåt. Det var min helg och här kommer först bild på Emils nya bil samt på min nya tatuering :)

 

 

 

Hej bloggen !

 

Du har visst blivit lite åsidosatt här på senaste men nu har jag all tid i världen (nåja) att knåpa ihop några rader. De är nämligen så att jag är hemma sjuk för tusende dagen i rad.. Sist jag jobbade var för en hel vecka sedan !

 

Förra Lördagen var jag ledig pga begravningen, Jag har inte nämt något om den här men det var en väldigt fin och personlig begravning. Ett hav av blommor och en ordagrant fullsatt församlingsgård. Det var en bra präst, Inget prat om gud utan bara om Henrik, livet och döden. Tanja sjöng jättefint och solen sken som aldrig förr under gravsättningen. Jag tycker det känns lättare nu, När man har fått ta avsked och med egna ögon fått se kistan sänkas ned. Även om det fortfarande är svårt att förstå så hjälpte det åtminstone litegrann.

 

Som ni kanske läst här på senaste så har jag gått i lite framtidstankar gällande studier. Mer eller mindre har jag bestämt mig för att OM jag skulle vidareutbilda mig blir det till Lärare eller Socionom och för båda dem är Matte B ett grundläggande krav vilket jag inte har läst. Så jag tänkte att oavsett hur jag gör är det ju bra om jag har det..

 

Var på möte med Syon på Lapplands Lärcentra i Pajala igår och väl där var det ju inte så jävla enkelt som jag hade trott typ att man läser upp dem ämnen man vill ha högre betyg i utan många kurser finns inte kvar längre, vissa har helt bytt skepnad och sen krävdes det att man saknade kunskap i ett ämne eller nåt sånt där för att alls få läsa det.

 

Nåja.. Nuförtiden heter det visst inte Matte A & Matte B osv utan nu finns det Matte 1b som jag ska läsa för att komma igång lite (Motsvarar ungefär det gamla Matte a fast på en högre nivå och inga repeteringar utan man ska typ kunna det man lärt sig på gymnasiet) det planerar jag att klara av i år och sedan läsa Matte 2a efter nyår.

 

Får väl börja med det och se hur det går, Känner jag att jag hinner och kan läsa mer så ska jag ansöka om vilka fler kurser jag kan läsa för att höja själva poängen på alla mina sammanlagda betyg.

 

Jag var faktiskt på Arbetsförmedlingen igår också för att höra hur man ansöker till Lastbilschaufförsutbildningen som finns här i Korpis men där var det då blankt Nej. Man måste vara arbetslös för att ens få söka in dit. Crap.

 

Så ungefär såhär känns det i min hjärna just nu. Lite nervöst att börja plugga igen och speciellt Matte som är så jäävla tråkigt :)

Förra veckan var det riktigt varmt och strålande sol. Nu är det helt plötsligt kolsvart ute och kallt på kvällarna, det har regnat hela dagen och man börjar se gula löv på träden här och där. Hösten har alltid varit min favoritårstid men nu börjar det vara så att det varenda höst händer en massa tråkigheter och det i samband med mörker och kyla gör bara att jag snart inte kan sammankoppla det med nåt positivt. Typiskt.

 

Jag har iaf beställt en vinterjacka jag tyckte var himla fin och en stickad tröja för det blir man ju alltid sugen på när det blir höst.

 

Imorgon är det en vecka sedan den hemska olyckan och jag känner mig trött.

 

Sömnen har blivit väldigt lidande då man drömt och funderat mycket. Alla tankar som snurrar i huvudet under dagtid tar också mycket energi.

 

Det handlar inte bara om det hemska faktum att en väldigt väldigt fin människa fått sätta livet till utan hela den här händelsen kom för mig som en stor chock och ett abrupt uppvaknande. Plötsligt inser jag att varken jag eller dem jag har i min närhet är odödliga.. Jag verkar ha levt i någon slags bubbla som trott att det bara händer andra. Jag har aldrig förlorat en vän eller en familjemedlem där inte döden varit en befrielse ifrån ålderdom och sjukdom. Jag jobbar i stort sett med döden i närheten hela tiden men när det händer en ung, frisk och glad människa som man dessutom känner och kommer sakna så är det något helt annat.

 

Tankar börjar snurra som att när händer det nästa gång, vem står på tur, tänk om någon i min familj dör, vad hade jag tagit mig till om det hade varit Emil. Jag är inte själv rädd för att dö men jag är livrädd för att andra ska göra det. Jag har alltid haft separationsågest och svårt för avsed och farväl men att få det svart på vitt.. Att det kan hända vem som helst när som helst.. Man kan träffa en människa en dag och dagen därpå är dem borta för evigt. Det är en skrämmande tanke.

 

 

Djupa tankar en fredagskväll. Kanske dags att gå och sova. Vi har varit i pajala idag och imorgon kommer en kompis till Emil hit och då blir det surströmming för hela slanten :)

Vi satt vid köksbordet och pratade, skrattade och hade trevligt i Lördags kväll Jag & Emil när vi får beskedet.

Att Skinkan har dött.. Tomma ord som inte gick att ta in. Det kunde ju bara inte vara sant, Dem måste ha sett fel, Nån måste ha missförstått det hela.. Han kunde inte vara död. Emil hade ju varit ute och festat med honom natten innan, Han skulle ju följa med oss till värmland och hämta en bil, Han ville ju köpa joe av mig, Han var ju här i Torsdags.. Han kan inte bara vara borta.

 

Så får vi veta vad som har hänt, Vilka som var inblandade och hur det hade gått till. Hur det inte hade gått att rädda honom och jag ser allt framför mig.. Hela tiden ser jag framför mig hur han ligger där oskyldig och hjälplös, Hur dem förgäves försöker att hjälpa honom. Och det enda jag kan tänka är att -Kunde det inte ha varit någon annan, Jag önskar inte min värsta fiende det ödet men kunde det ändå inte ha varit någon annan än honom.

 

Skinkan måste va harit en av dem snällaste människor jag träffat och det känns som om han alltid funnits där. Han var Emils allra bästa vän och han var alltid med.. På alla cruisingar och fester, På alla tillställningar och högtider. Det spelade ingen roll om det var i Umeå, Luleå, Boden eller Pajala han var alltid där och förgyllde tillvaron. Det var roligare när han var med helt enkelt. 

 

Det var nåt speciellt med hans sätt att vara som gjorde att man inte kunde göra annat än att tycka om honom.. Han var alltid Glad, Omtänksam & Snäll. Han såg verkligen andra människor och gjorde inte skillnad på nån.

 

Igår åkte vi till olyckplatsen för att tända ljus för honom. Väl där var det så uppstädat och ordentligt att man knappt kunde se att det hade hänt något där men när man tittade närmare låg där oöppnade öl, Små falconburkar som han så ofta drack, pappen från ett Gin longdrinkpaket och en sån liten skrapa man lägger solfilm med. Att få se hans personliga saker ligga där, sånt som man så starkt förknippar med honom. Det gjorde allt så verkligt.

 

Jag kan fortfarande inte förstå det och vet inte hur länge det kommer ta innan jag gör det heller, han har funnits där så länge och man tog för givet att han alltid skulle göra det oxå. Så slits man upp av verkligheten och inser att det kan hända vem som helst, döden bryr sig inte om hur saknad & älskad en person är. Den bara tar och jag önskar att allt det här hemska får människor att förstå att man måste vara försiktig och vara rädd om varann, att man aldrig ska ta något för givet och inte glömma bort att visa uppskattning för dem man tycker om. En dag kan det vara för sent.

 

 

Denna dag startade i räserfart då min Pappa ringde kl 09 och sa att dem kommer och hälsar på om ungefär en timme... Det var bara att springa ner och diska ett enormt berg, snabbstäda köket, skrubba toa & handfat, dammsuga och slänga ut lite dammade mattor på golvet och koka kaffe. Mer han jag inte innan dem var här men det får duga... Dem hade med sig lite fika så vi fikade innan dem åkte vidare.

 

Sen har jag & gubben ätit lunch och varit ute och busat med hunden i finvädret. Nu ska jag bara ta det lilla lugna och göra mig klar - Kl 14.30 börjar jag jobba ! :)

 

 

 

 

Men nu har jag iaf mailat Lapplands lärcentra i Pajala för att boka in ett möte med deras Syo. Främst ska jag läsa Matte B men även försöka plugga upp mitt meritvärde/meritpoäng. Ska oxå ta reda på lite mer hur det funkar att läsa riktiga högskolelinjer genom dem på distans.

 

Håller även lite smått på att kika på möjligheter för en annan grej som intresserar mig men jag måste hitta vem och vart som man kan vända sig till för det !

 

Hej !

 

Här är det fullt upp som ensamstående, arbetande hundmamma mitt uppe i renoveringen ;)

 

Hehe nej men jag försöker att få så mycket som möjligt gjort innan jag börjar jobba på dagarna för imorgon medans jag är på jobbet kommer Mamma, Mattias, Markus och Emmeli hit och så börjar dem tapetsera osv medans jag ännu jobbar så då vill jag ju att allt ska vara klart för dem att sätta igång... Just nu håller jag på och våtdammtorkar hela jävla väggarna från golv till tak för att bli av med slipdamm - Något drygt göra kan jag tala om.

 

Imorgon kommer för övrigt mitt nya underbart fina skåp hem.. Jag har köpt ett Rokokoskåp från 1800talet men jag har ingen bild på det så ni får se sen :)

 

Men nu får pausen vara slut och jag ska återgå till torkandet ! Jag måste hinna dammsuga och skura där inne oxå, Laga lunch, Motionera oden, Duscha och fara och lämna lillgossen till svärmor innan jag börjar jobba kl 14.30

 

 

På återseende.

Jag älskar min gubbe nåt hiskeligt och tycker att han är värd det bästa, Själv är han inte så mycket för att köpa nåt åt sig själv så dessa snygga jeans ska han få som överaskning när han kommer hem nästa vecka. Hoppas dem passar bara :)

 

Jag har börjat tänka väldigt mycket på "vad jag ska bli när jag blir stor".. Kanske håller jag på att bli vuxen eller så grundar det sig mer i att jag inte riktigt trivs med ett jobb där man aldrig får göra så mycket som man vill, inte kan göra skillnad och aldrig får någon förändring pga att det helt enkelt inte prioriteras, det finns inga pengar, det finns ingen personal, det finns ingen tid etc. Det gör mig så förbannad att varje dag vara omgiven av en hel arbetsplats där alla har gett upp, och där man själv vill ge upp. För att det helt enkelt inte löns när man försöker.

 

Det är viktigt för mig att få känna att man faktiskt är viktig eller behövs på en arbetsplats och framförallt att man får utvecklas. Min hjärna ruttnar av att göra samma sak dag ut och dag in på ren rutin.

 

Så står man där i ett vägskäl och funderar. På ett sätt känns det bortkastat att sitta i skolbänken flera år, utan inkomst och veta att studielånen bara rusar iväg. Å andra sidan finns det ju inga andra alternativ om det faktiskt är nåt man vill bli.

 

Jag vill bli Socionom eller Lärare. Så långt har jag kommit i mina funderingar och båda dem utbildningarna finns i Luleå. Vad jag förstår tror jag även att dem ska gå att läsa på distans från Pajala men jag vet inte säkert. Till att börja med måste jag hursomhelst läsa Matte B.. Och om jag ska komma in på Socionomprogrammet krävs det jävligt höga betyg så.. Ja, Det låter inte så lockande.

 

Nåja.. Ännu är det ju ett år innan det är dags för nya ansökningstider så ja lär ju hinna fundera. Till att börja med läser jag upp de ämnen som behövs till hösten så fort sommarloven är slut. Vem vet.. Mitt i allt blir jag lastbilschaufför istället.