Över 2 månader har gått och det känns lika förjävligt än. Där ett tag gick det riktigt bra.. Innan saker hände som fick mig att börja hoppas, förgäves. När vi inte hade någon direkt kontakt och jag var helt inställd på att det är slut nu, det är såhär det förblir. Innan allt blev en enda förvirrad sörja i mitt huvud.

Är det så jävla konstigt om man blir förvirrad.. Jag försöker att respektera hans beslut, Att han inte vill ha mig. Jag hör inte av mig om det inte är nåt särskilt jag undrar, jag tar inga initiativ till kontakt osv.

Men det gör han.. Han som säger att han inte vill ha mig, Han skickar sms flera gånger om dagen och även om jag inte svarar kommer det fler, skriver på msn, skickar mail, ringer mig och när jag ringer för att fråga något är det som om han aldrig vill sluta prata.

Jag märker hur han dröjer sig kvar varje gång han är här, han vill bli bjuden på mat, jag ser hur han tittar på mig och jag känner hur han rör vid mig. Jag känner ju för fan att det finns nåt där.. Jag ser det, jag känner det, jag märker det. Jag ser alla tecken och börjar hoppas, intalar mig att det kommer bli bra.

Men så fort jag för nåt av det på tal är det förnekelse och kalla handen; Jag menade ju inget med det där flörtiga jag sa, nä men jag skickade dem där smsen till alla i min telefonbok, jag stannade bara hos dig lite länge för att jag var så trött. Då har helt plötsligt inget haft nån baktanke eller nån mening. Hoppet grusas och jag är på ruta ett igen.

Och vad fan ska jag göra...Jag vill ju såå gärna ha den här fina vänskapen som vi har nu, jag vill att han ska ringa och skriva åt mig, jag vill att vi ska ha det roligt när vi ses, jag vill att vi ska kunna be varandra om hjälp. Men jag orkar inte med att hela tiden pendla mellan hopp och hopplöshet. Jag orkar inte vara glad och inbilla mig saker som aldrig kommer hända.

Jag orkar inte hoppas - Men jag vill inte ge upp.
Jag orkar inte med att han inte kan släppa mig helt, Medans jag bara vill ha mer.
Jag orkar inte med några fler jag tror det och jag vet inte.

Emil kommer hit med Oden imorgon, då ska han sova hos mig medans Emil ska åka bort och på Lördag kommer han tillbaka för att packa sina grejer härifrån. Jag tror att jag ska ställa ett ultimatum.

Antingen ger du oss en chans, låter bli att slänga bort allt vi har och så gör vi ett innerligt försök eller så får du här och nu se mig i ögonen och säga att det är slut nu på riktigt, allt vi hade är numer bara minnen, inget finns kvar, jag saknar inte dig, jag älskar inte dig och jag vill inte vara med dig.

Smärtsamt Ja, Men som sagt. Jag orkar inte hoppas nå mer.. Jag vill ha ett rakt svar