Jag har haft dåliga dagar igår & idag.

Vi (Emil) fick låna pengar av banken !

Varför är inte det bra då tänker ni, Då kan ni ju köpa huset..

Jo vi KAN det men vi kommer mest troligt inte att lägga något bud pga att det blir så mycket omkostnader. Vi hade ju tänkt låna 100.000 mer än vad huset kostar för att kunna finansiera det som tillkommer men det kommer inte att räcka och ju mer man lånar desto dyrare månadskostnad får man ju.

Handpenningen blir ju ca 35.000, Lagfart & pantbrev ca 20.000, Spis, fläkt, kyl, frys och tvättmaskin. En husbesiktning går på några tusen och sen måste vi ju besikta skorstenen och mest troligt lägga in ett rökrör vilket kostar 15-20.000. Elräkningen skulle bli ungefär det dubbla i ett hus mot för vad vi har nu och sen har vi ju uppvärmningen oxå som blir en extra utgift + att köra bil minst 25 mil i veckan bara för att ta sig till & från jobb/skola. Nästa sommar måste vi även dränera och det är en dyr historia.

Jag hade haft råd med det här om jag hade jobbat och haft en inkomst men oturligt nog visste vi ju inte av det här huset när jag sa upp mig och tackade ja till utbildningen.

Tanken var alltså att lånet skulle stå på Emil och jag skulle stå för handpenning och att köpa alla vitvaror eftersom att jag är den av oss som har sparade kontanter men Emil är den som får ta lån och sen skulle vi precis som nu betala hälften var av alla utgifter. Men eftersom att jag inte ska ta några studielån måste jag lägga 30.000 på att "ge mig själv en inkomst" medans jag går skola men med dem alla utgifter som det blir skulle jag inte ha råd att betala min del av kostnaderna varje månad så därav anledningen att jag känner mig så deppig.. Det är typ vårat drömhus, Emil har råd att köpa det & bo där men inte jag. Så nu känns det som om allt är mitt fel.