Imorgon är det en vecka sedan den hemska olyckan och jag känner mig trött.

 

Sömnen har blivit väldigt lidande då man drömt och funderat mycket. Alla tankar som snurrar i huvudet under dagtid tar också mycket energi.

 

Det handlar inte bara om det hemska faktum att en väldigt väldigt fin människa fått sätta livet till utan hela den här händelsen kom för mig som en stor chock och ett abrupt uppvaknande. Plötsligt inser jag att varken jag eller dem jag har i min närhet är odödliga.. Jag verkar ha levt i någon slags bubbla som trott att det bara händer andra. Jag har aldrig förlorat en vän eller en familjemedlem där inte döden varit en befrielse ifrån ålderdom och sjukdom. Jag jobbar i stort sett med döden i närheten hela tiden men när det händer en ung, frisk och glad människa som man dessutom känner och kommer sakna så är det något helt annat.

 

Tankar börjar snurra som att när händer det nästa gång, vem står på tur, tänk om någon i min familj dör, vad hade jag tagit mig till om det hade varit Emil. Jag är inte själv rädd för att dö men jag är livrädd för att andra ska göra det. Jag har alltid haft separationsågest och svårt för avsed och farväl men att få det svart på vitt.. Att det kan hända vem som helst när som helst.. Man kan träffa en människa en dag och dagen därpå är dem borta för evigt. Det är en skrämmande tanke.

 

 

Djupa tankar en fredagskväll. Kanske dags att gå och sova. Vi har varit i pajala idag och imorgon kommer en kompis till Emil hit och då blir det surströmming för hela slanten :)