HejHej !

Nu är det dags att skriva av sig igen, Som alltid när det blir för fullt i mitt lilla hjärnkontor.

Jag vaknade tidigt idag trots att jag somnade sent, Tjohoo jag skulle ju åka och hämta Oden ! Det har ju varit superfint och soligt väder idag så jag styrde kosan norrut med musik på i bilen och kände mig glad.. Som alltid är ju den där sträckan bara förknippad med glädje för mig - För att jag hela mitt liv alltid bara åkt den för att ha roligt och för att hälsa på människor jag tycker så mycket om. All den vackra naturen och den där känslan som sprider sig i kroppen när man börjar närma sig Överkalix - Att komma HEM.

Ju närmare jag kom Korpis började ju dock dem här känslorna avta.. När det blev tydligare och tydligare att just den här resan, för första gången faktiskt inte bara var positiv. Visst jag skulle hämta hem Oden men allt det andra.. Komma "hem" till huset & gården som inte är eller kommer bli mitt hem längre, till den person jag älskar över allt annat men som inte älskar mig... För att återigen packa ihop alla grejer jag tagit dit, för att ta med dem till Luleå igen.

Emil hade besök där så de vart inte att prata om "nåt sånt" men det var så trevlig och avslappnad stämning, vi pratade, skrattade och skojade. Åt lunch tillsammans och hjälptes åt att packa bilen. Det var trevligt, det var det verkligen men samtidigt ville jag bara lägga mig ner och gråta. Över att vara där med honom och veta att allt det här underbara har jag förlorat och gått miste om - Det här är inte mitt längre, jag kan bara titta på.

Så jag gick en sista runda i huset, mitt drömhus som var så perfekt för oss på alla sätt och vis. Tänkte på allt vi planerat och besämt, våran framtid som aldrig blir av. På att jag aldrig mer kommer få sitta där på altanen i morgonsolen, inte andas in den friska luften, aldrig mer få somna i det där sovrummet. Fick hålla mig från att visa hur ledsen jag var, satte mig i bilen och sa hejdå. This is pure pain.