Alltså fyfaan.. Kärlek är ett enda jävla lidande. Varför kan inte allt bara bli som förut ?


På ett sätt vill jag skriva av mig om allt för att få det ur mig och samtidigt vill jag bara lägga in allt under en matta och låssas att det inte finns.

Det är så att.. Jag har ju klarat mig rätt bra på senaste, jag går inte runt och är ledsen på dagarna utan vardagen flyter på och jag klarar mig själv helt enkelt. Ibland känns det nästan som om jag kommit över Emil men så fort jag träffar honom är allt som förut.. Jag älskar honom lika fruktansvärt mycket som alltid.. Bara det att jag vänjer mig vid att han inte finns dem veckorna jag inte ser honom. Saken blir inte bättre av att vi har det så förbannat bra när vi träffas.. Vi har roligt, vi pratar konstant i mun på varann första halvtimmen för att vi har så mycket att berätta, vi skrattar och skojar och har det bara allmänt så jävla bra. Som om ingenting har hänt, som att det fortfarande är vi. Och varför ska man inte vara tillsammans med den personen man känner så med ? Är inte det tecken nog ?

Om man är varandras bästa vänner, om man alltid har roligt tillsammans och kan prata om allt trots att man gått igenom nåt så jävligt som en isärflytt och gjort slut, om det fortfarande finns massor av fysisk attraktion från båda. Varför ska man då inte vara tillsammans ? Jo det är den där förbannde kärleken som saknas från hans sida.. Det är vad han säger, men varför känner jag alltid det motsatta då.. Varför känns det som om det finns nåt mellan oss. Är jag så dum att jag luras av mina egna känslor och tror att bara för att jag känner så, känner han automatiskt likadant ?

Fan för det här. Om han bara kunde komma på att han visst älskar mig...