I don’t mind it
I don’t mind at all
It’s like you’re the swing set
And I’m the kid that falls
It’s like the way we fight
The times I’ve cried
We come to blows
And every night
The passion’s there
So it’s got to be right
Right?

No I don’t believe you
When you say don’t come around here no more
I won’t remind you
You said we wouldn’t be apart
No I don’t believe you
When you say you don’t need me anymore
So don’t pretend to
Not love me at all

I don’t mind it
I still don’t mind at all
It’s like one of those bad dreams
When you can’t wake up
It’s like you’ve given up
You’ve had enough
But I want more
No I won't stop
Because I just know
You’ll come around
Right?

I don’t believe you


Jag fattar inte varför jag gör såhär mot mig själv, Jag vägrar inse och acceptera att han har lämnat mig - För att han helt enkelt inte vill vara med mig längre. Jag fortsätter att hoppas.. Helahelahela tiden varenda sekund, dygnet runt tänker jag bara på att kanske, kanske kommer han tillbaka. Han måste ju komma tillbaka ? Right ?

Vad är jag för en självgod typ som tror mig vara så speciell, Varför har jag hela tiden den här känslan av att nä, han kan inte lämna mig, han kan bara inte göra det. Det är nån tillfällig förvirring men snart kommer han inse hur mycket han älskar mig. Det är ju patetiskt.

Och jag kommer på mig själv med att längta efter dem tillfällen när han måste träffa mig.. Jag vill att han ska komma hit och hämta sina grejer.. Inte för att jag vill bli av med dem eller för att jag ser fram emot att packa ner oss i lådor som sedan åker härifrån som ännu en trasig bit av mig. Men för att jag vill träffa honom, se honom, ha honom nära oavsett anledningen och trots att jag vet hur plågsamt det blir. Jag vill bara få ha honom hos mig.. En endaste liten sekund.

Varför måste jag älska honom så fruktansvärt mycket, så ovillkorligt, oändligt, plågsamt mycket när han inte älskar mig.