Jahapp.. Det var ett tag sen jag skrev här sist.

Helgen förflöt och efter många om och men kom Emil tillslut hit så att vi skulle få prata. Jag fick sagt allt det jag ville, han lyssnade och ja det gick bra, Det var som inget dramatiskt eller några konstigheter. Men faktum kvarstår.. Han tror att det är såhär han vill ha det. När jag hör det vill jag bara skrika rakt ut att Nejnejnej lämna mig inte, stanna kvar, låt mig följa med er vad som helst bara jag får vara med dig. Jag vill inte. Jag vill inte låta dig gå.

Men jag kan inget göra, står maktlös och tittar på när allt jag bryr mig om rinner mellan fingrarna på mig. Ser hur min framtid grusas och sprids för vinden, ser hur min kärlek åker iväg - och jag står kvar.

Fortfarande vet han inte, han tycker det är jobbigt och svårt att vara utan mig men att det är skönt att bara vara sin egen. Han vet inte exakt vad han vill, Om en månad kanske han kommer på att han vill att vi ska vara tillsammans men nu känns det här rätt. Hur ska jag ställa mig till det ? Ska jag hoppas på det, ska jag tvinga mig själv att inse att allt vi hade slutar här ? Och isåfall, Hur ska jag kunna göra det ? Jag skulle göra allt allt allt för att fixa det här om jag fick chansen.

Grejen är den att jag är så vilse utan honom.. Vem är jag, vem var jag innan oss, vad tyckte jag om, vad brukade jag göra, vad tycker jag, vad vill jag, vem är jag vem är jag. Jag visste ju hur min framtid skulle se ut, jag visste vad vi skulle göra nästa helg, om några månader och ett år. Allting var ju så självklart - Det var såhär och såhär vi skulle ha det. Men nu är jag inte inkluderad i planen längre och jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv ? Vart vill jag bo, vad vill jag jobba med, vad vill jag göra av min fritid, av min framtid. Åt vilket håll ska jag börja vandra nu ? Eller ska jag bara stanna här och stå still.. Fotrsätta med det enda jag känner till, för rädd för att ta ett enda steg åt något håll.