Mitt älskade älskade lilla hjärta, Om du bara visste hur du fattas mig.



Jag är så himla besviken nu för att Emil skulle ju komma hit till helgen så vi kunde prata igenom allt och lixom bestämma hur vi ska ha det med allt och ja men lixom lösa allt med alla saker och adresser och saker som vi har tillsammans och hur det ska bli bäst för Oden ja men allt.

Det skulle vi ju förra helgen oxå men då vart det ju inget och allt vad det närmade sig helg nu kom han återigen på att han inte har tid. Men nu ska han iaf komma en dag och fixa med nån bil han har här och sova hos sin syster till dan efter men då ville han inte ta med Oden utan hellre lämna honom till sina föräldrar för att det inte ska bli så mycket miljöombyten för Oden. Men hallå ?? Är det inte bättre att han sover här en natt med mig - Sin ena ägare där han faktiskt bott i ett år än att han blir lämnad ensam med Emils föräldrar vars Pappa dessutom är allergisk. Jag förstår för det första inte resonemanget och blir för det andra så fruktansvärt besviken.. Om jag bara hade möjlighet och visste att jag kunde åka hem varje dag och gå ut med honom på lunchen så hade han utan tvekan fått bo kvar här med mig.. Men nu ska han bo där uppe och jag får träffa honom 1 ynklig vecka per månad och så ska jag inte ens få chansen att träffa honom när Emil ändå ska till Luleå och jag är ledig.

Jag sa ju självklart till att jag tycker han ska komma hit och att det är bättre att han är här med mig än lämnas där så då skulle han få följa - Och tur är väl det !

Jag blir bara så rädd att det kommer fortsätta såhär.. "Nej men det är bäst att Oden är här" eller liknande.. Eller att det kommer bli jag som måste både hämta och lämna honom dit upp varje gång han ska hit för att "Det är ju du som vill ha honom" Det här är precis som en skilsmässa när man har barn. Men en sak som är säker är att jag inte kommer förlora Oden, Aldrig aldrig nånsin. Det har det senaste året varit jag, jag och jag som valt bort en massa roligheter för att Oden inte ska vara ensam i onödan, det är jag som har gått ner massor i arbetstid för att han inte ska sitta själv hela dagarna. Och jag kommer inte att sluta kämpa för honom nu. Aldrig.