Dag 2.. Imorse låg jag och vände och vred mig i sängen, funderade på om jag skulle sjukanmäla mig. Skulle nämligen till en kund idag som jag pratat mycket om flytten och det med så jag förstod att hon idag skulle fråga hur det går med Emils ben och vart hunden är nu och om det går bra med jobbsökandet osv. Vilket jag såklart skulle tycka det var väldigt jobbigt att svara på..

Fick ett sms av chefen om jag kunde jobba extra idag så då var jag ju tvungen att berätta åt honom oxå vad som hade hänt och att jag därför har det lite tungt idag och inte orkade ta på mig nåt extra. När allt känns lite bättre ska jag dock börja jobba lite mer ojämna veckor och om det går som planerat ska Oden bo hos mig en jämn vecka i månaden för då har jag lite mindre jobb men det blir för jobbigt för honom att byta hem varannan vecka så jag tror det blir bäst, Om än ensamt för mig.

Som tur var hade kunden stämbandsinflamation och hade inte haft nån röst senaste 2 veckorna så jag slapp några jobbiga berättelser. Det var inte lätt att jobba för den skull och förövrigt kan ju radion sluta spela kärlekslåtar hela jävla tiden !

Har då nu sen jag kommit hem suttit och skrivit på msn med en kompis som oxå har en Tornedalskarl.. Käns skönt om att jag inte är (var) ensam om att ha en man som har svårt att visa och berätta att han uppskattar en, ser en, hör en, bryr sig om en osv. Känslor är inte deras starka sida helt enkelt.

Samtidigt som jag fånigt nog önskar och hoppas att Emil ska komma på att inte han heller kan vara utan mig på samma sätt som jag inte kan vara utan honom försöker jag se det ur ett realistiskt perspektiv. Vi har ju faktiskt kommit till den här punkten flera gånger förut och alltid lovat att vi ska bättra oss, vi ska försöka ännu hårdare, vi ska verkligen visa varandra mer kärlek osv.. Men vi hamnar där igen. Det kanske är ett tecken på att vi haft vårat nu, att vi inte kan komma längre. 1 sekund senare skjuter jag den tanken ifrån mig för att.. Jag älskar ju honom och vill vara med honom. Räcker inte det ?

Jag undrar vad som är bäst för mig.. Att hoppas så länge jag orkar och vid det laget kanske ha vant mig vid situationen eller nu direkt möta den hemska tanken om att det är Ö V E R, S L U T. Förevigt ? Usch.. ryser av blotta tanken.