Det finns inget jag eller nån annan kan göra för du vill inte själv.. Du ville aldrig gå skola, Du ville aldrig följa regler, Du vill inte vara nykter och du vill inte vara drogfri. Du vill inte ha ett normalt liv med normala vänner och normala vanor. Du vill inte vara vaken på dagarna och sova på nätterna.. För du vill bara göra allt tvärt emot.

Och även om du ville det kan man inte hjälpa dig.. För du missbrukar det alltid och utnyttjar allt och alla för egen vinnings skull. Du ljuger och du manipulerar. Du låssas och du spelar olika spel. Bara för att du ska få göra vad du vill utan att nån lägger sig i.


Och det är jobbigt att ge upp hoppet om någon.. Det är tråkigt att inse att en person verkligen inte vill ta sig upp och försöka bättras. Men värst av allt är att inse att du är borta.. Din personlighet finns inte mer, DU finns inte mer.

Men när man ser sin egen syster, 22 år gammal stå mitt i smedjan bland allt folk.. Med ruffsigt okammat hår, Osminkad.. Du som kunde göra dig iordning i timmar för att gå en sväng till affären. Att se dig stå där mitt i stan där alla kan se med hängande huvud, öppen mun och stora tomma ögon som stirrar rakt fram utan att tyckas se någonting. Att se dig stå där som en av alla pundare å alkisar utanför Åhlens. Det gör att jag inte kan hoppas mer.. Det går inte.

Allt är redan så fel.. När och varför blev det såhär ?