Det finns något jag väldigt väldigt gärna skulle vilja göra när jag flyttat hemifrån, när jag har ett jobb och ett ordnat liv.
Då skulle jag så väldigt gärna bli stödperson/stödfamilj åt ett oturligt stackars barn. Det är tydligen stor brist på stödfamiljer i Luleå.

Varför?

Jo för att det gör ont i mig när jag vet att det finns så många barn med föräldrar som inte tar sitt ansvar eller gör sitt jobb.
Jag hatar att det finns dem som inte bäddar om sina barn på kvällarna och säger godnatt. Jag hatar att små barn måste duscha och borsta tänderna själva istället för att få hjälp. Jag hatar att det finns så många barn som inte får vara barn, som inte vågar gråta, som inte vågar visa att dem gjort sig illa av rädsla för att bli utskällda, att det finns barn som inte vågar be om hjälp som inte vågar fråga, som inte vågar gå till Mamma & Pappas säng när dem drömt något hemskt.

Det är förjävligt att man skaffar barn och sedan aldrig visar dem någon uppskattning, inte ger dem något beröm eller visar att de är omtyckta.
Det är förjävligt.

För att en dålig barndom följer och påverkar en människa genom hela livet.