Jag läste en krönika av Marcus Birro, Den hette "Rör inte Familjen Egoistier" och handlade om hur synen på familjer är idag.. Om hur man anses som misslyckad om man väljer familjeliv framför karriär och hur ensam ska vara stark.

Han skrev så mycket som var sant men bäst tyckte jag om detta fina stycke :)

Människor sitter mitt emot varandra med russinskrynkliga ansikten och i blicken tvärsöver köksbordet ryms ännu ömhet och åtrå. Efter alla år ryms kärlek och längtan, trygghet och innerlighet. Det är det största som finns. Människor som älskar varandra trots alla lockelser längs vägen, trots alla hinder, alla egon, alla skrytbyggen, allt sönderfall. Att leva ihop med en annan människa är den ultimata formen av antiegoism. Det måste finnas plats och tid för kärleken, för troheten, för drömmen om en familj som en urkraft.


Därför att kärleken är starkare än döden, Starkare än alla tvivel, Starkare än ensamheten.