Jag har läst boken

Flickan som Gud glömde av Emelie Välitalo

Och vad ska jag säga om den ? Meningslös är nog ordet jag letar efter.. Jag finner inte riktigt nån mening i den nej. Kanske är det bara jag som tycker såhär eftersom att det hon skriver om i den här boken har funnits i min familj, I min närhet. Men jag fattar verkligen inte meningen med att skriva en bok om sin egen psykiska ohälsa om man aldrig tar upp eller berättar någonting om själva sjukdomen.
Nej det handlar faktiskt bara om Då sa jag, Då kände jag ,Då tyckte jag.
Mycket hon skriver om är också saker som händer precis alla, Men ändå verkar det som om hon vill få sig själv att framstå som sååå jävla unik. Som att hon är den enda.
Sen är den oproffesionellt skriven med stavfel och konstiga meningsuppbyggnader.

Det jag stör mig allra mest på är nog dikterna som med jämna mellanrum dyker upp i boken.. Jag tycker dom är värdelösa. Raka rimmande korta verser efter varandra utan nån djupare mening än det som faktiskt står där.
OCH
Att det hela tiden i boken upprepas "Jag var född för att skriva, Jag berör andra med mina texter, Jag skriver så jävla bra blala"
Men näe det gör du inte.